STOCKHOLM NIVÅ

Startade den här dagen så som man gör det bäst.
Sen DN, dagens och gårdagens.
Läser om Amanda Svensson, hon som skrivit Hey Dolly och Välkommen till den här världen, den som hon blev Augustnominerad för.
Hon som är född 1987 och som har mer mod än jag.
Hon skriver och här sitter jag och läser om att hon skriver.
Blir tröstad, något, när jag i intervjun kommer till frågan “Hur jobbar du nu?” och hon svarar att hon har en lång uppstartsfas. På 2,5 år hade hon skrivit 50 sidor, sen kom insikten: nu eller aldrig. Hon ändrade om från tre berättar-jag till tredje person och så skrev hon klart berättelsen på 6 månader.
Jaaa!, tänker jag, upprymd och samtidigt förbannad till gränsen att jag sakta för kanten av tidningen mot värmeljusets låga.
Så kan det ju vara, och så är det.
För mig.
Det kan ta tid.
Jag ska skita ur mig den där boken, oavsett.
Fast inte just nu.
Räddar tidningen från att brinna upp av avund.
Som så ofta kommer det annat i vägen.
Den här gången löss, som cirkulerar på barnens skolor och som nu eventuellt landat i mitt hår.
Mitt hår är min man, är min fjäder i hatten.
Är kanske invaderat.
Ska därför nu luskammas och schamponeras med lusmedel.
Känns 1800-tal, och inte på det romantiska viset.
I köket, lätt doft av stekt bacon som hänger kvar sedan brunchen, och så jag och mina tankar om allt det där.