En av sakerna som på något vis gör att jag vågade separera, vågar slita upp det som en gång var en familj och på något vis slänga mig ut i det okända, är alla de andra personer som gjort detta innan mig.
Innan oss.
Jag försöker frammana bilden av dessa personer i mitt inre när det är som allra värst. Helst tänker jag på kvinnor i min egen ålder, kanske för att det är lättast att känna igen sig i dem. Även om andra delar i våra liv skiljer sig med oceaner så har dom som jag varit med om just det här, dom har sett scenerna från en splittrad familj.
Själva vetskapen om att dom lever, andas, skrattar och åter har ett liv, ja det ger oss andra, vi som är i början av den här helvetesresan en gnutta kraft.
Och även om alla runt mig pratar om att det är viktigt att jag som människa mår bra, ja för att Lilla I ska må bra, så kan det aldrig någonsin bli exakt som jag vill ha det.
Jag kommer aldrig få ha henne på heltid hos mig, och det kommer inte heller hennes pappa.
Vi får henne på halvtid.
Det gör ont ändå in i märgen. Det är vidrigt att packa hennes väska, när den enda platsen jag vill packa ner hennes saker på i är ner i byrån.
Så när jag läste Sanna Lundell´s krönika i en gammal Aftonbladet som låg och skräpade hos mamma och pappa, den om att ”Livsglädjen efter en separation landar tillslut i en livslång sorg” så kändes det skönt i magen.
Det borde kanske vara tvärtom. Hon skriver ju inte om hur härligt det kommer bli sen, hon skriver inte att allt ordnar sig.
Men genom att face-a det som är det allra värsta i att separera finns inget läskigt kvar i hörnen som kan överraska. Det är en otrolig sorg att inte få ha sitt barn på heltid och det är inget plåster på såret det där andra, all tiden jag nu plötsligt har över. Visst hinner jag göra massa annat, visst får jag nu mer egen tid. Men jag vill inte ha en vardag med så mycket egen tid.
Jag vill ha min dotter.
Och jag kan inte ens tänka tanken på att någon gång få flera barn. Ska vissa av mina barn vara med mig alltid, medan min underbara ängel kommer och går?
Så jag tänker inte den tanken.
Jag tar verkligen en dag i taget.
En tredagarsintervall i taget.
Jag försöker så smått att skapa en ny vardag, en ny tillvaro som redan fungerar hyfsat, och som på sikt kommer fungera helt ok. Det är ok att vara ledsen, och det är ok att vara glad. Men det är alltid ett nederlag att splittra en familj.
Den här boken ”Happy Happy” som Sanna Lundells krönika handlar om, skriven av Katarina Wennstam och Maria Sveland, har jag inte läst. Men jag kan gissa vilket syfte dom hade med boken:
1) Att faktiskt peppa alla människor som nu landar i en separation, att ge dom ljusstunder och visa på att livet funkar även för den som skiljer sig.
2) Att skriva om ett väldigt vanligt fenomen, det kan bli en bok av det som säljer bra, tänkte säkert dom själva och deras förlag.
Men jag ser fram emot att läsa en bok som handlar om att separera, att bryta upp, Ja att vara den som tar steget till all denna skit. Och att den personen är en vettigt skildrad karaktär, och att hon eller han tillslut landar i nuet, så som det fungerar efter att man kommit igenom denna fas av sorg. En bok som handlar om allt det där andra som blommar upp inom oss när vi plötsligt får se nya sidor hos oss själva. Insikten om att hon hade det inom sig, kraften att bryta upp även om allt inte var skit. Jag var själv tillsammans med en väldigt fin person, vi bara funkade inte tillsammans. Hur försvarar man det? Går det?
Ja, det går, men det är väl det där ok:et inom sig som man måste söka efter, och just den resan skulle jag bra gärna läsa om i en bok som kanske heter ”Sad, Sad”.
Så tack Sanna Lundell för din fina krönika, du är som allra bäst när du skriver om sånt här, sånt som känns.
Och snart ska jag sluta att skriva om att separera. Snart är själva separationsögonblicket över, snart har det gått precis 4 månader.
Just nu är jag dock mitt i det och det är mitt vapen, att skriva av mig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article13526886.ab
http://www.bokus.com/bok/9789173893916/happy-happy-en-bok-om-skilsmassa/
