Morgon.
Hon vaknar tidigt, får välling i min säng. Rusar sedan för att tända nattlampan.
Rumpan lyser.
Klär på sig själv, efter lite tjat.
Vi klipper lugg, lite gnäll, men det går bra.
Vill leka, med mig.
Men det finns inte tid, mornar på väg till alla måsten.
Hon leker själv.
På med alla overaller, mössor, galonisar och annat hemskt.
Så, vägrar gå ner för trappen.
Jag bär.
Vill sedan gå själv. Ballalanserar på allt som går att utmana. Vill klättra på stenar.
Tiden går.
Säger att hon måste åka vagnen nu, så att vi hinner till samlingen.
“och Ingrid är hääär, och fraaank är här, och tänk vad det är roligt att Liiiv är här…”
Men hon vägrar.
Så jag sätter henne i vagnen, med tvång.
Hon vrålar, spottar, skriker.
Som ett djur.
Blickarna från alla andra, dom snälla som också har barn, dom sura från dom som inte har barn, jag har vant mig.
Men jag går och tänker, vad skulle Jesper fucking Juul ha gjort?
Ibland måste man trycka ner barn i vagnen.
På dagis, kram och hej och båda ganska glada.
Nu besök hos min psykolog.
Finns ett och annat att diskutera.
Den moderna människan.
Så kul hon har.
Jag har gått bananas vad gäller Jesper Juul. Vill läsa allt. Har nu köpt två nya böcker av samma författare, Bonusföräldrar: möjligheter och fallgropar, och Livet i familjen, om det viktiga samspelet.
Har man en gång kraschat, så att familjen löstes upp, tror jag mig ana ett enorm engagemang för att det inte ska bli så igen, med den nya relationen och den “nya” familjen.
Fastän allt är bättre än bra och tanken att något skulle kunna gå fel känns overklig tänker jag att det är bra att läsa på, hitta verktyg.
Investera.
I oss.
Ett litet tips kanske, till dig som lever i en väl fungerande relation, är att inte ta den för given. Så mycket lättare att vårda och prata igenom en relation och små problem när relationen är stark och bra, än när den rämnar och marken vibrerar.
Annars är väl traditionen att man investerar i terapi och i relationen när den krisar, men man behöver ju inte vänta tills dess.
Respekt och kärlek, det är ett par av Juuls Halleluja-ord vad gäller barnuppfostran.
Bra ord.
Passar för alla våra relationer.
A är ute på herrmiddag och jag håller ställningarna här hemma. Förutom att ingen skålar i Amarone med mig är tre barn och en hund bästa sällskapet ikväll. Vi äter chips, sedan blir det hamburgare med mozzarella.
Försökte få tag i barn 1 som var hos en kompis, men sen kom hon hem. Frågade i samband med detta vad jag ska säga när jag ringer hennes kompis:
1) hej det här är Elin, L’s extramammma.
2) hej, det här är Elin, L’s pappas tjej?
“Extramamma såklart!!!!”, ropade dom både i kör.
“Vi vill ju ha dig som extramamma.”
Sen fortsatte dom att spela på ipaden.
Ganska fina förutsättningar för att den här bonusfamiljen ska funka.
Underbara barn.
“ok…”, svarade jag.
Med varm känsla i magen.
Nu ska jag bara komma på hur man gör som extramamma, och hoppas på att min bild av detta överensstämmer med extrabarnens bild.
Jag är Elin, kort och gott. Och dom är två egna individer, med en mamma och en pappa.
Tror jag siktar på att bli en extravuxen, som man får kalla vad man vill.
Söndagskväll, med raggsockor och morgonrock summerar jag helgen. Kom nyligen hem från hans exfru, där vi var på fika för att fira farsdag.
Det var mysigt på något vis, och kanske förvånas jag över det själv, att jag kan uppleva härlig stämning med en exfru, men det är nog så att jag håller på att ramla in i den moderna storfamiljen, och nu är livet så, och hellre gör jag det så bra som möjligt.
Istället för, ja, vadå?
Nej, det jag reflekterar över är kanske hur osannolikt stor förändring mitt liv genomgått det senaste halvåret. Men nu börjar vi landa in, och så skönt det är att få landa.
Vi har hunnit med mycket den här helgen, firade pappa en sväng idag, med härliga böcker.
Hyrde ett släp och fyllde det med massa furumöbler, rester från förra ägarna till vårt sommarhus, och drog till Görla. Tömde släpet på 15 minuter, och jag tänkte att det var ett spel.
Först tomt släp vinner.
Det blir roligare så.
Vi vann.
Återvinningsmannen som då och då instruerade oss, han med självlysande dräkt, snodde soluret från vårt släp.
Män i den åldern tycks gå igång på solur.
Insåg också att gosedjur ofta går återvinningens väg till mötes, fast på Görla får dom en andra chans. Som containersymboler.
Det jag kommer minnas starkast från den här helgen är när vi drog ut sängarna till stora rummet, och ställde dom framför brasan. Där låg vi och läste, drack rödvin, spelade wordfeud och så visste vi att där, utanför, fanns havet, och att det där huset, i vilket vi kände endast lycka, ja det var vårt.
Jag önskar att veckan hade en extra dag.
Den dagen skulle heta “Din dag”.
Min “Din dag” skulle alltid se ut enligt följande:
Vaknar tidigt, pigg, med minnena från gårdagens middag på näthinnan, och med smaken av champagne i munnen.
Lång, varm dusch.
Nystädat hem.
Frukost på café, med bästa boken och massa tid.
Själv.
Öppna gallerier längst med min promenad, genom underbara, vackra, jävla fantastiska Stockholm.
Besök på museer.
Tid att sitta på en sten och glo på folk, innan rumpan blir för kall och jag vandrar vidare.
Möter upp mina föräldrar med ljus och blommor, för ett besök till Skogskyrkogården.
Sen kommer han hem, och vi äter middag, och allt är varmt.
Hade gärna somnat med henne i en säng i samma hem.
Annars allt helt lovely.
Jag gillar vanligt.
När dagen bara glider på, och höjdpunkten är korvstroganof, nya böcker från bibblan, och att bli glad över hur fint dom planterat i rabatterna vid Maria Torget.
Där ligger stans sötaste bokhandel och där finns gungorna, och där stod jag, denna eftermiddag, och gungade hög, hög fart, samtidigt som jag tänkte på min vinterkappa som finns i ett förråd, där jag bodde förr.
Vanligt är väldigt bra, när väldigt mycket ovanligt hänt på kort, kort ,tid.
Och en sak till, ser att många barnböcker skrivs lika mycket för de vuxna, som för barnen. Tex Stina Wirsens böcker, där mamma o pappa nalle ligger med varandra, när nalle-barnet kommer in för att säga att kompisen kanin inte vågar sova över. Lilla i förstår inte, men det gör jag.
Eller alla böcker som handlar om mammor som stressar till dagis, så barnen själva blir stressade. “På dagis är det sällan bråttom” avslutas boken med, och jag lovar mig själv att gå upp ännu tidigare, för att hinna allt det där som lilla i tar sig för mellan 7-9.
På tal om dagis. Har nu hämtat tre dagar i rad, och, förutom första dagen då hon blev överlycklig över att se mig, börjar det med att jag stannar och leker med lilla i en stund, innan jag börjar förbereda för hemgång, och då faller hon ihop i en skrikande (Skrikande!!) geléhög, och i samma ögonblick entrar alla andra mammor och pappor, som hämtar sina snälla barn som rusar fram, glada att gå hem, som inte vill leka klart, och där sitter jag och geléhögen, och dom ler, och jag ler, och vi skojar om det här med energi.
Det är ganska segt.
Och varje dag, Så fort vi kommer utanför dörren, säger geléklumpen: “Jag är glad! Gunga nu?”
Vanligt är fint.
Vissa ex blir man aldrig av med, jag tänker framförallt på dom, där det finns barn inblandade i relationen.
Det är lite märkligt det där, att det finns någon från historien som följer med vidare, in i framtiden.
In i vår framtid.
Hans fina son fyllde tolv år igår, så vi gick på kalas hos hans exfru och där blandades hennes släkt och hans släkt.
Och så jag.
Hade lite klädångest innan, provade en prickig klänning som hans söta dotter sa att jag skulle ta.
“Åh, ta den Elin, sånna klänningar hatar mamma, men jag tycker dom är så fina, då ser hon hur fin du är i den!”
Jag tog den där klänningen som hans exfru säkert skulle hata, köpte dom största och längsta blommorna som jag kunde bära, och så bar det av.
Vi har ju setts förut, och jag vet att hon är en bra person.
Ja, jag vet att hon måste vara underbar, för dom har ju levt tillsammans.
Haft drömmar ihop.
Byggt ett liv.
Fått två underbara barn.
En gång valde han henne.
En gång valde jag någon annan.
Och det här med att komma hem till min pojkväns förra fru, i hennes fina hem där man kan spegla hennes personlighet och värme i detaljerna; i dom gula ljusstakarna, i bonaden på väggen i köket, i vardagsrummet fyllt av saker som min pojkvän har designat.
Ja, det var speciellt.
Hon blev en egen, livslevande person, och även om jag inte ville det så betraktade jag henne, hur hon rörde sig, hennes minspel.
Hur fint hon skrattar.
I dörren.
Vi kramades och log och hon hälsade mig varmt välkommen och blommorna hamnade i en kastrull, för ingen människa har en sån där galen vas som dom behöver.
Och jag hamnade i soffan, i mitten ut av allt.
Presenterade mig för alla som redan kände varandra.
Min nya svärmor, som är underbar, frågade ganska högt och tydligt:
“Jaha Elin, hur känns det här?”
Och jag kunde liksom inget annat svara än, ja, det känns bra.
Och det kändes bra, så bra det kan kännas när man sitter hemma hos en exfru som är lång och smal och blond, med stora bröst, smala handleder och varm personlighet, och som under många, många år var den där han älskade, och drömde om framtiden tillsammans med.
Och jag sjönk djupare ner i soffan och tänkte på den där personen som jag höll i handen för inte så länge sedan, som jag drömde om en gemensam framtid tillsammans med, som nu är utbytt.
Mot honom.
Som en gång var hennes.
Och så tänkte jag på den där sången med Melissa Horn, “Lät du henne komma närmre.”
Och nej, jag tänker inte mer på henne än på dig.
Men bilden av hennes bröst sitter fast på hjärnhinnan.
Jävla bröst.
Senare säger han att dom faktiskt inte är så stora som jag tror, men det är bara värre, för jag vill inte att han ska veta hur stora hennes fina bröst är.
Sen gick vi hem, till deras gamla hus, som nu är helt hans, och så ställde jag mig att laga mat, vid hans nya spis.
Och jag tänkte på att hon är en fin mamma, och att deras barn är underbara, och att han är ljuvlig.
Och någon gång framöver ska vi, Lilla I och jag får vår plats, i allt det här.
Och så, någon gång, kommer dagen då Lilla I´s pappa ska träffa min nya pojkvän.
Så mycket man får vara med om, som man kanske inte vill, eller längtar till.
Men i förhållande till annat är det ju inte så farligt.
Alla vill vi ju bara må så bra vi kan, den tid vi har framför oss.
Få närma oss lyckan.
Och när vi somnade, sent på kvällen, var det inte hennes bröst han höll i sin hand.
I taxin mot Malmö flygplats. Pratar med min kollega i telefonen, säger något i stil med att “vi är bara människor”, ett försök att få perspektiv på vad som är möjligt, ge varandra chansen. Se det positiva. Det blir ett intressant samtal och när jag lägger på säger taxichauffören, han i 35-årsåldern med sådan där smala, sneda solglasögon som glänser i regnbågens färger, att
“du, jag gillar dig, det du sa om att vi bara är människor, det är så rätt. Vi människor är bortskämda, gnäller, här i Sverige där allt är så bra. Vi försöker göra vårt bästa, men Shit happens.”
Jag vet inte hur han hade tolkat mitt samtal, men vårt samtal efter det, taxisnubbens och mitt, det blev ett fint möte. Innerst inne satt jag och varvade något över att jag höll på att missa planet, men han pratade om dom stora frågorna i livet, så risken att missa planet var i relation till övriga ämnen inget att hetsa upp sig över.
Vi sa hej då, jag berättade innan jag klev ur att min pappa också kör taxi, i Roslagen. Taxikillen log och sa “det var pricken över i:et, du är perfekt!”
Klev igenom säkerhetsspärren 12 minuter innan mitt plan skulle lyfta. Framme vid gaten rådde stiltje, planet var försenat. Jag slog mig ner, bläddrade igenom hela DN. Intressant artikel om hur vi väljer barn till våra namn. Så mycket självförverkligande det tycks ligga i det.
Boardingen började, jag tog det lugnt. Väntade in köerna. Så precis när jag ska kliva på planet hör jag i högtalarna: “Passagerare Elin Wickström, Elin Wickström ombeds genast gå till gate fem där planet väntar!”
Elin Wickström? Det är ju jag?!
- Jag står ju här?
Tittade på mannen i incheckningsdisken.
- Det är jag som är hon, Elin?
- Ska du till Bromma eller Arlanda?
- Bromma.. Nä, Arlanda.
Och som jag sprang.
Och som mitt hjärta klappade.
Och som SAS-kvinnorna blängde när jag störtade in i planet.
-Förlåt!!, vädjade jag med ögonen.
Hon vände bort blicken, trött på sånna som jag, och satte på sig flytvästen, blåste halvhjärtat i visselpipan, viftade med armarna.
Och jag, ja jag är bara en människa, med alldeles för mycket i mitt huvud.
På bordet står rosor från Österlen, i sängen bredvid min snusar lilla i med magen full av pannkaka.
Jag är hemma nu.
Sverigemöte på jobbet med barn i släptåg är en utmaning, särskilt om man är den som leder själva mötet, med tre kontor uppkopplade.
Lilla i underhöll.
Jag försökte följa agendan.
Efter nära 2 timmar var mötet slut, och med ett glas vin i magen höll jag på att somna.
Vilken urladdning det är dessa möten, men så kul!
Mötet avslutades med aw i form av gott att äta, dricka, wi-spel och ansiktsmålning.
Jag tycker väldigt mycket om mina kollegor.
Lilla i säger att hon också gillar mammas jobb.
Undrar om det är detta hon tror att jag sysslar med alla dessa mornar som jag lämnar på dagis och säger: “mamma måste till jobbet nu!”
Ja, ibland orkar vi inte skynda mer, utan landar på ett par stolar inne på den lilla pizzerian “Söder pizza”.
Lilla i frågor om allt: vad är det? Vad är det? Vad är det? Vaaad äej deee?
Mamman svarar varje gång, vad pizzadeg är, vad plåtskåp är, vad färgen orange är, vad salt är.
Lilla i lyssnar.
Lär sig.
Suger in.
Sen rabblar hon hela alfabetet och räknar till 20, innan hon slutligen blir tyst. Då kommer snälla pizza-bagaren, och mamman inser snabbt att den där äckliga doften av curry kommer från vår pizza.
Lilla i njuter och jag, ja jag försöker uppskatta att någon annan lagat maten, även om jag själv inte har huvudet med och läser vad pizzan innehåller innan jag beställer.
Bagateller går an.
Det är dom stora frågorna som tynger.
Jag heter Elin Wickström och jag skriver om sånt som jag fyller min tid med. Att grubbla över livet och kärleken, litteratur, god mat och härliga viner, resor jag gjort och resor jag drömmer om. Utställningar jag vill gå på, föreställningar jag sett. Mitt jobb som Marknadschef och mitt brinnande intresse för kommunikation. Vänner jag längtar efter, vänner jag träffar. Familjeliv i Stockholm, efter en separation. Hur jag får det hela att gå ihop. Ja, mitt liv helt enkelt. Tror det påminner om många andras. Därför delar jag med mig.
Välkommen hit.
Du kan också följa mig via twitter
http://twitter.com/#!/elinwickstrom
