Ni får ursäkta bloggtorkan, jag har helt enkelt inte hunnit eller känt inspiration.
Erik är nu i Göteborg och tävlar i fridykning, så sedan torsdag natt har jag och lilla I skött oss själva (mer eller mindre).
Innan dess fick jag jobba järnet ett par dagar, hann bland annat med ett möte med ”Rolle” på Grant Thornton som ska föreläsa i samband med Årets fulaste kontor, kommer bli bra.
Det här med VAB, det är som att man växlar mellan olika hattar: ”Elin Wickström på Struktur-hatten och Mamma-hatten”, på helgen är det ju annorlunda, då är det ingen som räknar med att man är tillgänglig. På vardagarna, även om man vabbar så ringer telefonen när man sitter i badkaret kl 11 med ”Mammahatten på”.
Då känner man sig lite naken om man svarar, så jag gör inte det.
Hon var mycket piggare på fredagen så vi gick ut i vårvädret och satsade på frukost hos Gildas.
Typiskt scenario för livet med en tvååring:
Först glad och charmerande i kassan hos dom södriga tjejerna i 20-års åldern (vilket gjorde mig lite stolt eftersom barn också kan vara vidriga och även 20-åringar som inte har koll på vidriga barn), även när hon äter bullen och dricker ”Mer” (blir dock galen av att hon trycker mitt på paketet så att det sprutar saft upp på ”Vi promenerar på stan-söta-kappan”) uppför hon sig väl.
Sen blir det en paus på fem minuter innan min härliga toast kommer ut, och under den tiden förvandlas hon till ett vidrigt monster, och det värsta jag vet är när hon lägger sig ner på marken (ja det faktum att hon skiter i om hon lägger sig i en hundbajs eller ngns eventuella saliv provocerar) och skriker.
Så jag får slänga i mig mackan jag betalat 75 kr för, och flyr sedan fältet.
Ett kvarter därifrån har vi båda lugnat ner oss och monstret somnar.
(Så då hinner jag shoppa lite, bland annat en galen scarf som jag hade en idé om att ha på huvudet i sommar, lite St Tropez-aktigt men väl hemma insåg jag att jag ser ut som en fjant med saker på huvudet. Förstå paniken när man inser att man har ett par timmar att shoppa ifred på, inget vettigt kommer ur en sådan situation)
Eller jo, vi hann med något vettigt, vi hämtade skorna hos skomakaren ”Far och Son”, bäst i stan, stövlarna och pumpsen ser ut som nya.
Sen kom vår SuperNanny Dominique (Jossan på Solsidan hade ALDRIG godkänt henne) som Åsa och Linda hade fixat för att jag skulle kunna jobba på fredagskvällen. Hon visade sig vara en ängel som Lilla I blev förtjust i direkt, och jag stod där i farstun i mina snickarbrallor och kände hur den där oron i magen lugnade sig något när jag vinkade hej då.
Var på Struktur mellan 18-01 och under dom där timmarna rörde vi oss likt myror, som städade, målade och fixade. På måndag kl 8 är det gemensam frukost för alla på HK. Det ska bli spännande att se vad dom säger. Vi har gjort en spontan storstädning av kontoret eftersom vi håller på att växa ur våra lokaler, och att ändra om på ett kontor som är bebott av kontorsexperter, ja det är en utmaning.
Under kvällen fick jag bekräftande sms av Dominique (som visst är montessorilärare, vilken lyxbarnvakt) som sa att allt var lugnt och att hon sov, underbart. Jag tror Linda och vår vd Sture lämnade vid 01:30, själv drog jag vid 01.
Och hur det blev, det får ni se i morgon.
Lilla I hade inte varit ledsen en enda gång, ett praktbarn som Dominique säkert skulle givit högsta poäng om det hade gällt en hundutställning.
Och jag vet att det inte är konstigt att barn testar gränserna med sina föräldrar och uppför sig väl på dagis och så, men ibland undrar jag ändå varför hon bara slänger sig på marken bland skit och bråte, när hon är med mig?
På lördagen utnyttjade jag Minisats och gick på Shape. Älskar Saras 12:30-pass på Sats Medborgarplatsen (japp, även där uppfördesig Lilla I väl).
Sen skulle vi förbereda ”myslördag”, och eftersom hon pratat så mycket om Pippi tänkte jag att vi skulle hyra en Pippi-film, så att vi kunde se på den tillsammans. Eftersom Lila I mer eller mindre vägrar vagn tog jag henne i handen och gick ut på gatan. Det gick till en början bra. Men väl inne på Brasco spårade det hela ur.
Alla filmerna gjorde henne galen, hon ville bära med sig samtliga fodral och när jag sa nej, ja då slängde hon sig på marken och vrålade.
Min taktik i sånna lägen är att gå bort därifrån, så att hon inte ser mig. Jag vill att hon ska ty sig till mig när vi är ute bland folk, och då har jag en idé om att hon ska bli rädd om jag försvinner och resa sig upp.
Det funkade.
Jag stod och tryckte bakom hyllan till ”Svenska klassiker” såg säkert märkligt ut, men tillslut kom hon.
Då vågade jag inte utmana ödet utan tog henne i famnen och gick.
Då blev hon en hal ål som vrålade hela vägen från videobutiken till ICA, där jag tryckte ner henne i en kundvagn och gick raka vägen till hyllan med nappar.
Vi öppnade ett paket och hon blev tyst.
Några minuter av lugn räcker.
Då får jag en idé om att allt är möjligt igen, att man inte ska anpassa sig bara för att man är småbarnsförälder.
Så jag köpte ryggbiff och väl hemma gjorde jag kantarellsås och öppnade en flaska Amarone och Lilla I fick popcorn i liten skål, vi tände ljus och så precis när vi skulle skåla upptäckte jag att hon satt och slängde popcorn på golvet.
Först sa jag till snällt.
Då skrattade hon.
Sen sa jag till på skarpen.
Då visade hon att hon menade allvar.
Då blev jag arg.
Och då, mina damer och herrar: ”Slänger mig på golvet-tricket för 105:e gången denna dag”.
Trodde hon var hungrig så jag skyndade mig med maten, serverade henne den bästa biten och slog mig själv ner vid bordet.
Hon åt upp såsen.
Sen: ”Dädi”
Sakta började jag inse att det hade varit bättre med en bit falukorv, som hon gillar och som det inte är en sorg att äta kall.
Efter maten släckte vi ned lamporna (Earth Hour) och i skenet från stearinljusen målade vi fula gubbar och hundar.
Det var roligt.
Sen blev vi trötta båda två så vi bäddade ner oss i sängen och så fick jag ligga och sniffa på hennes hår i nacken samtidigt som hon somnade i min famn.
Sen låg jag där i sängen och läste ”Borta bäst” av Sara Kadefors (Bra bok!) och
kände mig ganska ensam.
Det är ensamt att vara med någon som sover.
Nu ska vi hitta stans roligaste lekpark för Lilla I har under dessa 20 minuter som jag bloggat markerat på tusen vis att hon vill ha min uppmärksamhet, och ja, den ska hon nu få, nu när jag fått skriva av mig lite.
Puss från mig.
PS, jag googlar på barnuppfostran och inser att ”allt är normalt”: Precis allt.
Jaha.
D.s.
