Kategoriarkiv: Uncategorized

Idag strålar solen och i morse drack vi champagne och åt jordgubbar och det känns lite som om hela världen lyser mot honom, den där fina mannen som fyller 40 år idag.
Grattis min älskling!

Vi har en trevlig rutin här i vårt hem och det är den att Alex går upp först om morgonen. Han fixar lite i köket och kommer sedan med en kopp kaffe till mig i sängen.
Den här morgonen kom det rosor också. Tänk att han är min.

Vi hänger på en fotbollsplan i Gröndal och hejar på bonusbror.

Bästa sättet att starta dagen på.

Jag har en komplicerad relation till mina cyklar.
Dom blir nämligen stulna allt för ofta.
Så som i måndags.
Cykeln stulen, med nymonterad barnstol och allt.
Nu får jag låna en cykel av snälla Simon, på de feestfabrike, tills dess att min nya cykel kommer.
Jag sa det till honom, att han är snäll och osvensk. Han svarade att han inte är svensk.

Strax får jag träffa den här fantastiska människan och då tror jag att vi kommer diskutera hennes första tandläkarbesök som pågår just nu. Hon har varit lika uppspelt inför detta som jag är inför att få åka på en härlig resa.
Pappan tycks vara minst lika exalterad för han liksom manövrerade ut mig ur besöket, lade fram det som en snäll tjänst, men jag tror det var en kärleksfull pappa som väldigt gärna ville vara med den där första gången, precis som i den där boken när Emma går till tandläkaren.
Själv har jag aldrig haft ett enda hål, och tar det som ett bevis på att jag inte behöver gå till tandläkaren ever again, men nu har mina visdomständer försökt komma upp i sju år, och jag anar något slags trubbel bak i käften.
Tror pappan har bättre tandläkarvett än mamman. Bra att vi är två, om än på olika håll.

Fick ta en buss till Bergamo från mässan, vilket gav mig några timmar på flygplatsen.
Kul.
En timme innan boarding började kö att bildas till gaten.
Sånt tycker jag är fånigt.
Tillslut var kön så lång så jag undrade hur alla skulle få plats, då ställde jag mig sist i kön.
Lätt nervös över att ens få en plats, och rädd för att bli tvungen att väga mitt handbagage.
Att flyga med Ryan air är som att gå en snitslad bana med dolda hinder.
Väl igenom den sura Ryan-tanten med nitisk blick släpptes vi ut i regnet, med snabba steg och rullväskor som guppade trängde vi oss mot planet.
Där var det mer eller mindre fullt.
Smått kaos.
Väskor som inte fick plats, passagerare som inte hittade lediga säten, så i något som kan liknas skräck slog jag mig ner på första bästa lediga säte, efter mycket ommöblerande för att få plats med väskan i förvaringen ovan.
Visade sig att jag hade hamnat på en rad omringad av några som måste varit på en otroligt tråkig teknikmässa eller så.
Killen bredvid mig, han i en väldigt sliten och söndertvättad t-shirt med ”Rhodos” tryckt på, satt och skämtade hela resan om att alla pling från högtalarna som kom under resan var från passagerare som ville gå av på sin station. ”som på en buss, dom plingar och vill av”.
Framför mig satt en finnig kille med flottig hy som kom in på kryckor. Kryckorna hamnade under sätet framför mig, dvs handtagen på kryckorna låg placerade där mina fötter borde varit, och varje gång jag rörde mig skramlade kryckorna.
Det var det bara jag som hörde.
Ryan air-personalen pratade i ungefär en Kvart om att man inte får röka på planet. Som om det vore en överraskning. Allt prat fick mig nästan sugen på att tända en cigg, bara för att. Men jag tror jag skulle kräkas då, rökning har aldrig varit min grej.
Den finniga killen satt med mössan neddragen, vill inte veta hur det luktar inne i den där mössan. Efter en timme började han skuggboxas mot sätet framför sig.
Det höll han på med fram tills vi landade. Samtidigt satt gubbarna till vänster om mig, även dom deltagare på den där tråkiga teknikmässan som måste pågått i Milano den här veckan, och diskuterade mat.
Alla var eniga om att sån där ruccola och kronärtskocka inte smakar gott. ”Det är inte precis äckligt, men bättre har man smakat. Flygande jakob, det är fan det godaste jag har ätit. Och sånna ostburgare från Mc Donalds. Jag kan äta 4 stycken på en gång. Annars är jag inte så mycket för Mc Donalds.”
Mannen närmast mig på motsatt sida, han med beigea byxor med oändligt många fickor slappnade av lite och log en gång, han tuffade till sig så pass att han faktiskt skojade och lade huvudet på det hopfällbara bordet, där man ska ställa glaset, och sa att det var meningen som huvudkudde den där lilla urgröpningen. Det tyckte alla var mycket lustigt.
Därefter återgick ämnena till sånt man kan stoppa i munnen, och eftersom dom ropade över mitt huvud till varandra gav jag upp försöket till att sova. Istället fick jag lära mig att den ena, han som stank av svett, inte gillade snickers förut, men nu gör han det. Han gör det så mycket att det på Passagerarsidan i hans bil finns ett berg av snickerspapper, så där kan ingen sitta.
Det tyckte alla teknikgubbarna var väldigt festligt.
Slutligen landade planet från helvetet och då var det en italienare som drog igång resten av planet i en slags sång som avslutades med en applåd.
Det enda jag tänkte då var, if you cant beat them… Raskt ställde jag mig upp när skylten för bälten hade släckts (innan dess hade halva planet redan rest sig, det gjorde dom samtidigt som planet nuddade marken, oavsett vad flygvärdinnan gastade i högtalarna) oc plockade ut min väska.
Det är första gången som jag ställer mig upp för att stå och trängas bland andra idioter innan dörrarna till planet öppnats.
På Ryan air blir alla apor.

Milano kan sammanfattas med välklädda formgivare, robotar, print av produkter, mozzarella, rötjut, regn, kärlek, bar basso, eventvärdinnor med putande rumpor och läppar, skvaller och en massa namn som jag inte minns.

Hon heter Sofia och kom till vår värld tidigt i morse. Min syster är en kämpe och här sitter jag och firar mitt mosterskap som om jag själv hade presterat något.
Lilla i kallar henne visst weje.
På fredag får jag träffa henne.
Längtar.